Idag är det 1 år sedan vi var nere i Skåne och tillbringade natten på Helsingborgs djursjukhus med vår fina Bella <3

 

Den 24 juli 2014 var vi (jag, mamma, pappa) påväg ner till dagstorp ponny derby för att starta Lilleman och Bella. 

Väl framme packade vi upp och installerade båda hästarna i tältstallarna. Kan nog ärligt säga att deg var de varmaste dagarna den sommaren, långa köer till vattenslangarna för att få kyla ner sina hästar, i själva stallarna var temperaturen upp emot 30 grader om inte mer.. Utanför var det lika varmt och vindstilla. Hästarna stod på en torr sand/gräs yta under sitt strö vilket gjorde att varje gång de rullade sig bildades ett stort damm moln.

 

Första tävlingsdagen flöt på hyfsat, Lilleman gick lilla rundan och gjorde lite krumelurer som drog ner procenten. Bella och jag var hyfsat nya på nationell nivå (stora rundan) och genomförde en godkänd ritt, tyvärr med taktmissar! 

Vi pendlade mellan tävlingsplats, hotell och stranden, dock gick den mesta tiden till promenader för att de skulle slippa stå installade i värmen.

 

På lördagen startade jag hyfsat tidigt med Lilleman. När vi kommit till stallet har Bella knappt rört sitt vatten, något som var ganska vanligt för henne då hon överlag inte drack större mängder när vi var borta. Kvällen innan hade hon ätit upp sin blötlagda kraft likaså gorde hon på morgonen när vi gav henne betfor, inget konstigt.

Lilleman gjorde sin start vilket var en klar förbättring mot gårdagen, vi gjorde iordning Bella som startade strax innan två. Vi debuterade ett nytt program dock med en stor miss i ett enkelt byte, hon var (som jag minns) precis som hon brukar vara under själva ridningen, något spänd men inte ovillig på något vis.

Efter vi startat, plockat av henne grejerna och stått i kö till vattenslangen i en evighet, ställde vi in henne i boxen igen och erbjöd henne betfor. Hon var inte intresserad utan började rulla sig ( vi trodde det var eftersom hon var blöt ) Men efter att hon lagt sig - rest sig säkert 10 gånger tog vi ut henne på en promenad.

När vi sedan kommer tillbaka till boxen lägger hon sig ner direkt och växlar hela tiden mellan att lägga sig "plant", vanligt och stå en kort stund.

 

När klockan var runt fyra och beteendet inte hade släppt tog vi kontakt med tävlingsveterinären som efter en snabb koll inte kunde fastställa kolik utan rådde oss att kontakta distriktsveterinärerna som dök upp vid sex tiden. Hon kunde fastställa att det var kolik, genomförde en ordentlig undersökning och gav henne kramplösande.

När hon var färdig sa hon att vi skulle avvakta och se om behandlingen hjälpt. Själva behandlingen gav tillfällig verkan och vi fortsatte promenera henne.

 Inom en timme hade kolikkänningarna komit tillbaka och vi ringde återigen samma veterinär som kom ut runt elva tiden. Hon gjorde samma undersökning igen och Bella svarade inte!

Jag minns bara att veterinären vänder sig mot mamma och säger att operation troligtvis är ända utvägen för att hon ska överleva. Just då brister det fullständigt för mig, när man inser hur allvarlig situationen är. För mig som då inte kunde relatera till häst operationer, talade allt för att Bella inte skulle överleva, allt var så overkligt.

 

Allt gick väldigt fort sen.. Jag och mamma åkte till hotellet för att plocka upp pappa, tillbaka till tävlingsplatsen, in med Bella i transporten, veterinären meddelade Helsingborgs djursjukhus att vi var påväg. I och med att Bella inte var våran fördes samtal mellan hennes ägare, veterinären och mina föräldrar. Pappa tog snabbt beslut om att en operation skulle genomföras trots chanserna/komplikationerna som kunde uppstå.

 

Väl framme möttes vi av 2 veterinärer/djursjukvårdare som direkt började förbereda Bella inför en operation samtidigt som de pratade öppet om hur de skulle gå tillväga. Jag fick inte fram ord under hela händelse förloppet. Bella installerades sedan i en box i väntan på operationen.

Resterande natt/ morgon låg vi spänt och väntade på samtalet om hon hade klarat operationen och uppvaket.

Under frukosten ringde jouren som sa att allt hade gått bra dock var risken för komplikationer stor fortfarande. 

Jag är så evigt tacksam till mina föräldrar som tog beslutet om att genomföra operationen. Funktionärerna som försökte trösta och visade stöd och engagemang hela natten, som försökte få i oss massa mat eftersom vi inte hade ätit sedan frukosten. Veterinären från distriktet som försökte göra allt hon kunde och kirurgerna som räddade livet på min häst, som faktist blev min i samband med allt ❤️❤️❤️

/Louise